2013 var jag en överviktig IT-konsult och företagare som lovat min dåvarande fru att börja dansa. Hon anmälde oss till en danskurs samtidigt som jag även började styrketräna och äta bättre. Till min egen förvåning upptäckte jag att dansen var något jag verkligen gillade och ganska snart var mitt intresse mycket större än hennes. Vi separerade samtidigt som mitt intresse för dans ökade. Jag gick ett antal kurser ytterligare (både buggkurser och kurser i modern fox), och vissa veckor var jag ute och dansade 4-5 kvällar i veckan samtidigt som kilona rasade och jag började komma i god fysisk form. Inte nog med det, jag kände även ett psykiskt välbefinnande som är lite svårt att beskriva.
En vanlig danskväll är på ca 4 timmar där man faktiskt svettas ganska mycket. Så flera ombyten är ett måste. Det händer ganska mycket i kroppen och i ens sinnen under själva dansen. Precis som vid all fysisk träning frigörs ämnen som serotonin, dopamin, endorfin och melatonin. Själva dansmomenten består av fox och bugg, där den moderna foxen innehåller mycket intimitet och beröring vilket frigör ämnet oxytocin vilket är en ”lugn och ro”- hormon. Alla dessa ämnen som frigörs under dansen gör att du kommer bort från all vardagsstress och får en lyckokänsla som du sedan även bär med dig i vardagen. Jag kommer från en släkt full av musiker och sångare, så på något vis är jag uppvuxen och har alltid varit omgiven av musik i någon form. Men om någon sagt för 20 år sedan att jag skulle ägna resten av livet åt dans, hade jag förmodligen bara skrattat och ryckt på axlarna åt det påståendet.
Allteftersom jag lärde mig mer sökte jag mig till allt mer avancerade danskurser. För att komma med på vissa kurser måste man anmäla sig långt i förväg. Ibland ett halvår eller i vissa fall ett år i förväg. För att vara säker på att få komma med är det enklast att anmäla sig som par. (Man måste inte vara ett par i ordets rätta bemärkelse utan det kan vara en kompis eller vem som helst, det viktiga är att det är hyfsat jämnt antal mellan förare och följare på kursen.) Man kan anmäla sig själv också, och då hamnar man på en kölista, och paras ihop med någon, om det finns plats. Jag pratade med en kursledare jag känner om att jag var intresserad av att hoppa på en kommande kurs om det behövdes en förare. Och med kort varsel blev det så. Det här var 2017, alltså för 3 år sedan. Inte visste jag då att jag skulle möta kvinnan i mitt liv på denna kurs, eller att det ens fanns en kvinna i Varberg som heter Annika Sigurdsson. I efterhand har jag fått veta att hon hade anmält sig till samma kurs med sin dåvarande pojkvän, men att deras relation tog slut några månader innan kursen skulle starta och att hon därför tvekade om hon verkligen ville gå på kursen. Lyckligtvis gjorde hon det, och resten är vår gemensamma historia. Hon tyckte jag dansade mycket bra, att jag var snygg, verkade intelligent och trevlig (det är hennes ord). Av dessa skäl utgick hon från att jag omöjligt kunde vara singel, utan enbart en mycket bra danspartner bland alla övriga. Hon själv hade många ringar på fingrarna varför jag tänkte ungefär samma sak om henne. Men nu är vi ett lyckligt par sedan 3 år tillbaka med ett stort gemensamt intresse, DANS! Den fyndige skulle kanske uttrycka det så här: Från dans till romans, men vår relation har blivit så mycket mer än bara en romans.
Det finns en hel del befintlig forskning om dans och vilka positiva effekter den ger. Under dansen utsöndras kroppens eget morfin, endorfiner, som också kallas för ”må-bra-hormoner”. Endorfiner är stressreducerande och har en smärtstillande effekt. Även oxytocin frigörs i kroppen vid dans. Oxytocin är ett hormon som lindrar smärta och är bra för läkningsprocesser, stress och blodtryck. Men det här är faktorer som man inte tänker på under själva dansen i sig då man mer tänker på njutningen av rörelsen, rytmen och musiken i stunden. Man kan nog säga att Annika och jag synkade från första danssteget. Men för att utvecklas krävs också att man dansar med andra partners. Viktigt i sammanhanget är att man inte bör vara lagd åt det svartsjuka hållet om man vill hålla på med dans. Under en normal danskväll brukar vi dansa de första danserna, sedan några mitt i och självklart de sista danserna tillsammans. Tiden däremellan dansar vi med olika partners. Vi är helt öppna i vår dialog, och litar på varandra, och vi har båda två våra ”egna” favoriter som vi gärna dansar med under kvällen.
Som med allt annat är det så att ju mer man vill lära sig om något, desto mer inser man hur lite man kan när man börjar sträva efter perfektion. Tidigare kunde jag bedöma en kvinna efter utseende innan jag ”bjöd” upp. Idag har jag kommit till den nivån att jag insett att man aldrig på förhand kan veta med vem ”danskemin” uppstår om man aldrig tidigare dansat med varandra. Likaså är det annorlunda mot förr då det nu minst lika ofta är kvinnan som bjuder upp eftersom konkurrensen är hård och att det är färre män än kvinnor som dansar. Idag är det vanligt att även kvinnor för i både bugg och fox. Därför pratar man inte längre om män och kvinnor, utan mer jämlikt, om förare och följare där kön inte spelar någon roll. Är man vana dansare kan det även hända att man byter roll mitt i dansen (framför allt i fox). Buggen kräver kondition, koordination och uppmärksamhet så att man inte krockar med andra par. Foxen innebär en form av hänförelse där följarna ofta blundar under hela dansen och låter sig ryckas med i takt med sin partner. Som förare har du då ett ansvar inte bara över dansstegen, takten och balansen utan även för följarens fysiska säkerhet där man undviker att krocka med andra par.
Dansen är också väldigt social, där vi har lärt känna många härliga människor med samma intresse. Ofta samåker vi till olika dansställen. Att samåka till och från dansen blir en del av upplevelsen. På väg till dansen känner vi oss alla upprymda och fulla av förväntan där vi ofta diskuterar vad vi har att förvänta oss av kvällen. Efteråt på väg hem analyserar vi den gångna kvällen där vi berättar om våra upplevelser, och om det varit en bra eller dålig danskväll. Oftast är vi lyckliga och euforiska. Vi försöker också i den mån vi kan uppmuntra andra människor vi träffar att börja dansa.
Många kanske tror att vi sitter bänkade framför ”Let´s dance” på fredagskvällar. Så är det inte, vi föredrar att dansa själva. Andra fördomar som vi ibland får höra är att vi enbart lyssnar på dansbandsmusik. De moderna dansbanden vi dansar till spelar inte alls traditionell ”dansbands” musik. Vi har våra favoritband såsom Expanders som spelar blues och rock, och Sannex som har en del influenser från countryn och Nashville. Lokaler och rätt golv är också en viktig del när vi väljer vart vi vill åka. Jag dansar alltid nykter i motsats till Magnus Uggla. Visst finns det några som kanske dricker något glas vin innan dansen, men aldrig mer då det skulle fördärva totalupplevelsen. Det går istället åt en hel del vatten…
Det finns en hel del dansfestivaler att åka på, och skall vi välja att åka på semester någonstans, så blir det helst med dansinslag. Men för oss är det nog ändå viktigast med ”vardagsdansen” för att få livspusslet att gå ihop. Istället för att sätta sig på after work, eller ta en kväll på krogen, åker vi på dans. Precis som fotbollsspelaren drömmer om att få slå den perfekta passningen, gourmeten drömmer om den perfekta måltiden, drömmer vi om den perfekta dansen, om euforin som då skulle uppstå som ett rus ingen drog i världen skulle kunna mäta sig med.
Kostnader för vårt intresse är också hanterbara. Jag har 2 par bra skor som kostar mellan 600 -1000 kronor vardera. Eftersom jag är en ”jeanskille” använder jag samma kläder i dansen som i vardagen (såvida det inte är något speciellt evenemang). Inträde brukar ligga på ca 200-250 kronor per person. Sedan tillkommer bensinpengar, men eftersom vi ofta samåker med andra är inte heller den kostnaden så hög. Skaderisken är också ganska minimimal där knän är den kroppsdel som oftast får mest slitage.
Som många andra lider vi lite nu under Covid 19, där vi upplever abstinens över att inte kunna få dansa som vi vant oss vid att göra. Normalt har vi dansare ett mycket starkt immunförsvar då vi ofta är mycket nära okända människor och hela tiden möter nya bakteriefloror. Nu är vår aktivitet kanske den mest förbjudna av alla sociala aktiviteter. Men det är bara att gilla och acceptera läget. Värre då för alla våra band som nu helt saknar intäkter och i motsats till många andra branscher inte får något som helst ekonomiskt stöd från staten.
Jag är oerhört tacksam för allt jag fått och upplevt tack vare dansen.
Med hopp om att inspirera fler män till att börja dansa.
Joakim Olsson
