Året är 1966, jag har just börjat ”ettan” i Tvetenskolan, i Spekeröd!
Ett gäng killar samlas på skolgården och ”Hans i Stötten” som gick i trean frågade alla i gruppen vilket lag vi höll på i fotbollsallsvenskan!
Hans var lite av en ledartyp och gänget från Svartedalen deklarerade precis som Hans att dom var Gaisare, ”Pelle i Gåre” sa att han höll på Öis vilket även ”Tore på Harås” gjorde.
Jag då? Tankarna snurrade i huvudet, pappa var ju Gaisare det visste jag, min favoritmorbror Elof höll på Öis eftersom Agne Simonsson var hans stora favorit. Jag kunde dock inte släppa tanken på de två tröjor jag sett som Tomas Ask och Leif Börjesson haft på sig när dom stod och sköt prick några dagar innan, tröjorna var Blåvitrandiga och jag kommer ihåg att jag tyckte att dom var otroligt fina, det var väldigt ovanligt med fotbollströjor på den tiden, jag tror att Leif fått tröjan av Tomas, som var några år äldre och kom från Göteborg, Tomas var stor IFK supporter, på den tiden hade man inte börjat kalla IFK Göteborg för Blåvitt ännu, utan man sa IFK, eller ”Kamraterna”.
Hur som helst, när turen att svara, kom till mig, så sa jag: Jag är IFK:are! Förmodligen var det den Blåvita tröjan som fällde avgörandet, men kanske också ett behov att inte tycka som ”alla” andra, lite av ett ödets ironi, med tanke på att IFK Göteborg år efter år har störst supporterskara i Sverige, detta gällde dock inte Tvetenskolans skolgård denna dag 1966! De första åren var det inte så lätt att odla sitt Blåvita supporterskap, dels genom att pappa prenumererade på den Malmöbaserade tidningen Arbetet, där det förvisso fanns en Göteborgsbilaga, men också på grund av att IFK under åren 1966–68 inte gav några större avtryck och att fotboll generellt på sin höjd syntes under korta glimtar i Sportspegeln på söndagar.
Jag var dock fast och slukade det som fanns att sluka, jag började hänga framför radion och följde sportradion på söndagarna, och 1969 kom så äntligen dagen då Pappa tog med mig och min bror Mats på vår första allsvenska fotbollsmatch på Ullevi! Han valde matchen Gais-Malmö FF… det var ju inte precis det som vi hade hoppats på, vi var såklart jätteglada över att få åka till Ullevi och se match, men vi ville ju se på IFK. Nåväl, Gais slog Malmö med 2–0, efter mål av Sten Pålsson och Hasse Johansson, men på vägen hem så var pappa tvungen att lova oss ett besök till, och denna gång skulle det bli IFK.
Några veckor senare var det så dags igen, denna gång, blev det ett Kamratmöte när Norrköpingskamraterna kom på besök till Ullevi, matchen vanns efter att Göran ”Pisa” Niklasson avgjorde på straff. Hela denna säsong fördjupades mitt supporterskap, dels genom att jag blivit äldre och därmed fattade mer om spelet, men IFK:s serieseger hjälpte säkert till en del också, jag var nu helt fast och missade ingenting av om vad som skrevs eller sades om IFK. Glädjen över Guldet 1969 blev kortvarig, för redan 1970 åkte IFK ur allsvenskan, i avslutningsmatchen var det kravaller och försök av IFK supporters att bryta matchen, jag minns att jag låg i mitt pojkrum och lyssnade på detta, då som 11-årig supporter höll jag tummarna för att det skulle lyckas, kanske inte något av mina stoltaste ögonblick ur ett personligt perspektiv, men det kan väl anses vara preskriberat nu!
Efter det var det några år av ”öken”. IFK Göteborg var vanskött och jag led, inför varje säsong mellan 1971–74 var man förhoppningsfull, men alla dessa 4 år blev djupa besvikelser, märkligt nog fördjupades min kärlek till klubben och efter dessa 4 ”svarta” år vände allt.
Jag skall inte fördjupa mig i varje år men åren mellan 1975 och 1996 var som en saga, ett tiotal SM-bucklor två UEFA-cuptroféer, samt återkommande spel i Europa på högsta nivå talar sitt tydliga språk, jag tror att det blir svårt för något Svenskt klubblag att överträffa detta, den som lever får se.
Efter denna succéperiod har resultatet normaliserats, Blåvitt har tillhört toppen av Allsvenskan för det mesta och sett över tid tillhör IFK Göteborg den absoluta eliten i Sverige.
Mitt supporterskap har varit djupt under hela mitt liv, nåja från jag var 7 år😊. Det har givetvis gått i vågor vad gäller närvaro på matcherna, under en period spelade jag ju lingonseriefotboll själv, vilket ofta krockade med Blåvitt matcherna, under en annan period var jag småbarnspappa vilket också gjorde det svårt att regelbundet följa laget, under dessa perioder var jag glad över innovationer som text-TV. Under de senaste 17 åren har dock möjligheterna att följa laget ökat markant, barnen har växt upp vilket ger mer tid, dessutom sänds alla matcher på TV, vilket gör att man kan se alla matcher på bortaplan. Sedan 2004 har jag dessutom haft årskort och sett i alla fall 9 av 10 matcher på plats. Utöver detta finns det massa möjligheter att följa klubben på medlemsforum av olika slag, det har inneburit att jag blivit mer och mer insatt och också besökt medlemsmöten vid några tillfällen.
Nu har jag hunnit bli 60-år, 53 av dessa år har Klubben i mitt hjärta varit en stor del av mitt liv, en vacker dag orkar jag kanske inte att ta mig till matcherna längre, min dotter Linn har dock lovat mig att skjutsa mig ifall jag inte kan köra själv, hamnar jag på hemmet och får svårt att orientera mig, så har hon lovat att sätta mig framför Tv:n när det är match, det känns tryggt!
Snart Skiner Poseidon!
Reine Carlsson
